Störst & Vackrast

Solna centrum, bara det är skrämmande. Rättssal, otrevlig receptionist. Jättevänligt vittnesstöd, visade bild på rättssalen, redan då insåg jag att jag var tvungen förbereda mig på vad som komma skall. Juryn framför, åklagare till höger och åtalad till vänster. Publik bakom. Josse i mitten, två mikrofoner och en videokamera. Jag som inte ens kan läsa högt för pappa utan att rodna. I väntan så pluggade jag in svaret på frågorna jag antog skulle komma, för utan manus i en sån situation är jag körd. Klumpen i magen växer, händerna blir kallare. Kissar.

Vittnesmål Josephine Andersson kallas till rättssalen..

Juryn ser vänlig ut, den åtalades vänner ser inte alls så skräckinjagande ut, nästan lite mesiga, jag går förbi, blickar i ryggen, klump i bröstet också. Huvudet grötar. Rodnar så mycket så ansiktet brinner.

Sätter mig, får frågan om jag varit vittne förut och nej (tack gode gud). Säg efter domaren. Mitt namn är Josephine Andersson. Lovar och svär. Inte ljuga, tillägga eller bortse blablabla.. Rösten hänger sig. Huvudet likaså och en så enkel sak som att repetera redan sagda ord blir till en konst. Ordet över till åklagaren. Frågar helt fel fråga, inget inmemorerat svar och hjärnstillestånd, hjärtklappning ett faktum.
jag.kan.inte.spontanprata.inför.folk.

Ställer ännu en fråga och jag är lite osäker på hur det var, säger även så "Men till polisen i telefon så sa du att du var säker" Ja men det var 1. över telefon och 2.ganska nära inpå själva rånet, har hunnit fundera både till och från och på det ena och andra sen dess.
Ordet över till advokaten. Avståndsbedömning (fan jag glömde ta med mig ögonmått och synvinkel, kunde väl bett mig kolla igenom verktygslådan innan). Mummlar någonting ohörbart och upprepar någonting helt oväsentligt. Nästa fråga, samma som åklagaren och jag är fortfarande inte hundra (som jag redan sagt typ tre gånger).
Domaren. Har jag haft några kostnader? Nej, men jag missade en jobbdag. Det är en kostnad, jaha, rodnar igen. Reser mig och har hela den åtalades fanclub bakom mig, ångrar att jag tog tajta jeans. Rodnar.
Går ut, blodet försvinner, huvudvärk, tårarna trillar nästannästan när spänningen släpper.
Dom fem värsta minuterna i mitt liv. Två timmars nervös väntan i väntan på dessa jobbiga fem. Nästa gång, OM det blir aktuellt någon annan gång (pepparpeppar) så betalar jag gladeligen tvåtusen för förräderi mot staten istället för att utsätta mig för detta. Kan inte vara hälsosamt alls.